Vi har tidigare berättat att Kenta hade snutfrossa i Blackeberg och frågat dokumentärfilmaren Stefan Jarl om han mindes vad Kenta gjorde här. Sedan dröjde det inte länge innan vi fick bekräftat att Kenta och Eva bodde i Blackeberg (på Sigrid Undsets Gata 2) under ett antal år på 1970-talet. Vi bad Eva berätta lite mer, och vi fick också titta i hennes fotoalbum, där vi hittade en del fantastiskt fina bilder.
Kenta i Blackeberg i juli 1972. Foto: Eva Blondin
– Positiva grejer med Blackeberg… alltså, det var ju min första egna lägenhet. Lägenheten i stan det var ett rivningskontrakt. Den låg där Sverigehuset ligger nu, vid Kungsan. Det var där vi bodde när vi spelade in första filmen [”Dom kallar oss mods”, 1968]. 1970 eller 71 så började de riva huset. Det var lång bostadskö på den tiden och mina föräldrar hade en stor sexa på 200 kvadrat mitt i stan så jag kom definitivt inte i fråga för nån förtur. Det var nån som sa till mig att ”de får inte lyfta ut dig”. Så jag vägrade helt enkelt att flytta och satt kvar i lägenheten med min bebis och demonstrerade alldeles själv medan de rev ut dörrar och grejer. De hade ingen laglig rätt att flytta på mig när jag satt där. Så då fick jag en lägenhet till slut. Jag tyckte så här att ska jag behöva lida för att mina föräldrar har en lägenhet i stan? Det var ju inte mitt fel och det går liksom inte att bo hemma med ett litet barn. Speciellt inte med våra bekanta, haha. Så fick vi lägenheten i Blackeberg.
Kenta på Sigrid Undsets gata i september 1972. Foto: Eva Blondin
– Kenta hängde mycket i Blackan. Han bodde ju också kvar där ett tag när jag flyttade vidare. Kenta kände sig hemma där för han var ju Vällingbysnubbe. De var ett gäng som höll till där. Antingen i tunnelbanan, på torget eller sommartid så satt de nedanför bron. Jag hade ju grabben på dagis eftersom jag jobbade och för mig var det lite pinsamt att han satt med det där gänget. De satt precis snett emot dagis.
– De satt där och drack öl och så hade de två unga killar, de var väl en elva tolv år, som kom och tog rätt på alla burkar. Killarna hade ensamrätt på burkarna och köpte cyklar och allting för pengarna, värsta dealen. Varje dag kom de dit efter skolan och rensade. Inga kunde klaga på att det var skräpigt där…
– Killarna i gänget var ju inte våldsamma eller nåt. De var flummare. Alltså, de höll ju inte på med något annat. De rökte brass. Inga andra var välkomna där. Det var ordning på det. Det var pundarna som stog för källarinbrott och sånt.
Eva på Blackebergsplan i mars 1973. Foto: Kenta Gustafsson
Eva på Blackebergsplan i mars 1973. Foto: Kenta Gustafsson
Stoffe på Evas balkong 1973. Foto: Eva Blondin
– I och med att jag fick min son när jag var arton, så kom jag lite utanför det där umgänget. Jag och Kenta var lite före de andra. Vi hade fått barn och vi hade egen lägenhet medan de flesta bodde hemma. Det gick ju inte att springa ute med barn hemma. Det funkade inte. ”Jag såg din mamma sitta där”, sånt kan man ju inte utsätta ett barn för. Kenta klarade sig alltid på sin stjärnstatus. Bara för att han var kändis så kunde han bete sig som han ville. Men det fick inte vi andra. Kenta kunde suga på den där karamellen under alla år.
På Evas balkong efter bröllopet i april 1971. Foto: okänd
– Vi gifte oss i Ängby kyrka, i sakristian i ett litet rum bredvid. På den tiden gifte man sig inte, det var helt omodernt. Antagligen var det väl därför vi gjorde det, för att bryta mot alla andra, haha. Vi hade ju den där lilla tvåan i Blackan… vi hade våra föräldrar där på dan och sen hade vi en brakfest med 64 kompisar på kvällen.
– Det tog lång tid innan mina föräldrar accepterade Kenta. Min syrra kom hem med en adelsman och jag kom hem med honom… det tog ett tag innan han vann deras hjärtan men det funkade till slut.
– Kenta var snäll. En bra kamrat. Sen var han en buffel och totalt hyckelfri. Nästan så att han var pinsam ibland. Han sa bara vad han tänkte rakt ut. Till exempel när vi satt hemma och hade över en kompis som aldrig ville gå hem. Kompisen satt där och segade och så var man finkänslig och suckade “Börjar bli trött, ska upp tidigt. Måste snart gå och lägga mig.”. Det sket ju han i. Han bara satt där. Då säger Kenta “Vafan! Skaru gå nån gång eller?”. Bara rakt ut. Där hade jag suttit en timme och lirkat. Då brukade jag tänka, varför är man inte som Kenta ibland? Han hycklade aldrig, han fjäskade aldrig. “Vad tjock du har blivit!” kunde han säga och nypa en i magen. Mina kompisar brukade fråga om han var hemma och om han var det så kom de inte. Sån var han. Antingen fick man tåla det eller så fick man undvika honom.
– Sen tog det slut och jag flyttade från Blackan [ungefär vid tiden för ”Ett anständigt liv”, 1978]. Det tog ett halvår ungefär men sen blev vi vänner igen. Efter det så var vi bästa kompisar istället. Vi höll ihop som bästa vänner ända tills han dog [2003] faktiskt. Det funkade liksom inte att ha ett förhållande. Man ställer helt andra krav på en kompis än den som man lever ihop med. Han drack för mycket och sånt där men det skiter man i när man bara är vänner. Är det nån som man är ihop med så är det jobbigt.
– Kenta flyttade med mig ner till Blekinge [skildras i ”Det sociala arvet”, 1993]. Där hade vi ett stort hus så vi kunde ha varsitt vardagsrum och varsitt kök. Vi hade en elvarumskåk där. Och han flöt in där. Vi trodde det skulle bli problem men Kenta fick jobb som vaktmästare på skolan där.
Minns du Kenta och Eva? Lämna gärna en kommentar nedan!
{ 1 trackback }
{ 11 comments… read them below or add one }
Jag minns både Kenta och “Stoffe” mycket väl. Två schysta snubbar. Kenta träffade jag flera ggr. inne i stan på 90-talet. Han verkade alltid vara på gott humör och var som Eva säger, en snäll grabb, men man skulle inte reta den killen. Han tog nog väldigt illa vid sig när “Stoffe” kilade vidare. Många av grabbarna från den eran har dessvärre ställt undan tofflorna, sånt är livet.
Fantastiska tidsdokument och fantastisk blogg! Tack Eva för att du delat med dig av dina privata bilder!
Vilka fina foton och bra intervju. Sager som Sofie, ett fantastiskt tidsdokument!
Håller med, bra bilder och schyst att Eva bjuder på sig.
Jag har inget med sammanhanget att göra eller platsen, däremot så har jag varit i drogsvängen och känner med och igen mig.
Jag har sett alla tre filmerna vilka gjort starkt intryck på mig som på dom flesta andra. Stefan jarl och jag har samma födelseort, Skara, och det närmaste Kenta jag kom var på folkets park i nämnda stad i början 80 talet, men snuten tog mig för fylla.
I dag lever jag drogfritt med min familj och arbetar i ett kristet sammanhang med att hjälpa andra som sitter fast i skiten.
Ja, tack för mig och tack för en bra sida. Eva tack för bilderna dom är bra.
Mvh Thommy Bergenwall.
Denna information har jag letat efter, tänk, inte visste jag att vi bott så nära. En otrolig historia. TACK!
hej
kul o läsa och se alla bilderna. har fastnat en del i allt om kenta o stoffe, vet ej varför men gillare udda levnadsöden, på ett positivt sätt. känner att kenneth” kenta” och stoffe hade ett gott hjärta. skulle va hur kul som helst o träffa dig Eva Blondin och få prata en eftermiddag. Mvh P A puss o kram .
En otrolig tid, med otroliga människor. Jag hängde på plattan under Kentas och Stoffes tid. Var ung då och förstod inte från vilka förhållanden de kom. Filmerna är fantastiska tidsdokument. Jag älskar Dom kallar oss mods, inte bara för killarna utan miljön, kläderna, att alla rökte överallt, öl kunde köpas av ungdomar, till och med interiören på tåget till Hedemora väcker många minnen. Tack för inlägget ovan, var intressant att få veta lite mera om Kentas liv, med kvinna och barn.
Hej. Hör av dig Gun Britt 08.7564156@telia.com. Vore kul. hej hej
Hej Eva! Otroligt stort och roligt att du har modet att dela med dig av ditt liv med dig, Kent och er son. Det här inlägget kommer inte att handla så myvket om Blackan men väl om Stoffe som jag kände en gång i tiden (Mycket mycket länge sedan). gick i Grimsta med Stoffe (jag är 51:a, Stoffe var 50:a). Minns att 50:orna var ett ganska tufft gäng som passade sig för att stöta sig med… Stoffe var reko men ganska gapig när han var full o han höll hårt på att de som var yngre skulle veta sin plats. När Stoffe o hans polare frågade efter bärsa el röka var det bara att hala fram det men hade o bjussa…
Men va man schysst mot dom va dom schyssa tillbaka.
Grimsta sas ju vara stans värsta plugg på den tiden o det var mycket skit, fylla, röka, misshandel. brudar som blev på smällen osv men konstigt nof minns man dcen tiden som ljus o rolig, en jävla sammanhållning osv. Kenta träffade jag senare inne i stan, men han var ju stjärna då så man kom ju inte i närheten. Men man hörde aldrig nåt skit om Kenta, att han blåste polare el misshandlade o så så han var nog reko, Kenta.
Synd att inte killar som Stoffe grejade vuxenlivet med kneg o så, men Stoffe hade haft det jävligt tufft med sin stabbe o brosor o så (minns Stoffes brorsa Pluto, han var inte kul, tror tom att Stoffe var rädd för han).
Jag hade tur med bra föräldrar som varken missbrukade eller jävlades, (men visst minns man när farsan däckade till “Hylands Hörna” efter lördagssjuttisen, haha).
Pratade mycket med min een grabb. som växte upp i Hässelby, om bärsa o röka o så. Det är roliga kompisar, men vänder man ryggen till och inte vet vart gränsen går, så går det åt helvete.
Idag är man farfar, (avgudar mitt barnbarn, Jonathan, det bästa som hänt gubben ,60 bast!!!!)
Än en gång ett storttack, Eva för att du delar med dig av privata bilder o delar av ditt liv med Kent o hans kompis Stoffe. mn får nästan en tår i ögat när man minns den tiden, med moppar utan jälmtvång, morsan med hemmafruklut på huvet, ungdomsgårdar, mellanbärs o röka. Ja herregud. Kul oxå att se bilder på dig med dom där knälånga kapporna, en sån hade gumman oxå när ja träffade henne 71.
Än en gång, Eva, tack för denna nostalgitripp till vår ungdom. (om 10 år e vi 70!!!)
Jag minns Stoffe mycket väl då jag hängde på 26:an (Drottninggatan) i stort sett varje kväll under våren och sommaren 1966. Jag tror att jag minns dig också men Kenta har jag inget minne av. Jag lämnade gänget när 26:an stängde. Jag trivdes aldrig på 4:an.
Hej Eva, det här väcker upp gamla minnen det – det är min storasyrra Eva som sitter i den vita bilen och det är min greyhound Kaifas som står utanför (då fick man äntligen veta vad hon gjorde då hon “gick ut med hunden”…!
Jag satt barnvakt för din son P någon gång (så du kanske har ett minne av vem jag är).
Jag skulle bli väldigt glad om Eva Blondin skulle vilja maila mig, då jag söker ett par upplysningar om syrran, eftersom hon sedan länge är en av dem som inte är med oss längre.