Foto: Tomas Westberg
Blackeberg är den första (delvis) underjordiska tunnelbanestationen sedan Fridhemsplan på vägen ut från Stockholm. När jag var yngre och åkte ut från stan, på väg till min mormor som bodde i Vällingby, var det alltid med en viss känsla av obehag som jag tittade ut mot Blackebergs tunnelbanestation. Stationen kändes kall, mörk och ogästvänlig. Jag tyckte inte om namnet heller – “Blackeberg” var ett ställe jag absolut inte kunde tänka mig att bo på.
När jag senare fick min första egna lägenhet i Blackan, och något motvilligt flyttade ut från innerstaden, gick jag under många år alltid av vid station Islandstorget. Den stationen kändes trevligare, och liksom lite närmare stan.
Nu, efter tio år i Blackeberg, är situationen förstås en annan. En av mina favoritplatser i Blackan är det mörkaste hörnet inne i tunnelbanan, där svärtan i tunnelmynningarna förstärks av det kontrasterande gula kaklet och där de underliga TV-monitorerna på pelare ger en futuristisk känsla.
Ibland undrar jag hur det såg ut här i slutet av 1980-talet, innan stationen rustades upp (1987), och då en av sveriges mest omskrivna ”värstingar”, den lokale taggaren Zip, förmodligen hade gjort ett och annat avtryck på väggarna.
Vi kommer att skriva mer om Blackebergs tunnelbanestation senare.
{ 8 comments… read them below or add one }
Märkligt, jag kände samma sak när jag åkte tunnelbana till farmor och farfar. Ville helst inte att tåget skulle stanna i Blackeberg. Det var något så dystert över stationen med sitt gula kakel.
Jag hör till dom som gillar Blackans T-station, helmysig. När jag gjorde lumpen som “Kalle-Anka” i Karlskrona, så hade jag, inte som dom andra grabbarna, lättklädda damer på skåpdörren, utan ett vykort på Blackans T-station. De’ru ;0)
Uppe i vänthallen är det förstås en helt annan stämning, vackert och liksom högtidligt ekande, som på museum.
På 70-talet fanns, förutom Pressbyrån, ett par butiker i vänthallen – en fotoaffär med kameror och möjlighet att framkalla filmer samt ett parfymeri där jag köpte mitt första läppstift. Dessa båda butiker låg där 7-eleven ligger idag. Strax utanför låg en korvkiosk där man kunde köpa god varmkorv men också en “luffare” dvs ett korvbröd med senap och ketchup. I korvkiosken fick man inte tillaga pommes frites eftersom oset störde omkringboende så man fick nöja sig med mos till korven.
…och 1951, innan tunnelbanan började gå 1952, gick vi, gänget från Ibsengatan, genom tunneln till Islandstorget, mörkt och spännande… till skolan i stan tog vi buss 11B från Blackeberg till Islandstorget där spårvagnen 11:an gick… mitt första läppstift köpte jag på EPA på Odenplan. Det gömde jag bakom elementet i farstun i 62:an… guldfärgad metallhylsa, 75 öre…
Fanns även en blomsteraffär där hissen numera är. Parfymaffären var ett av dom ställen där man inköpte en del av julklapparna, bl.a. badsalt i en förpackning föreställande en fjäril i lila mönster. Några andra ställen som man handlade på var färgaffären där Stubben ligger samt en till färghandel som låg i hörnan av Ibsengatan och Björnsonsgatan. När man sitter och tittar på er fantastiska sida är det mycket som poppar upp i huvudet, minnen av allt man upplevt genom åren då jag är född och uppvuxen här. Jättekul att se och läsa. Vilket jobb ni gör killar!
Tack för info, fler bilder från tunnelbanan kommer upp vid tillfälle.
Och i Paret Sävströms färghandel på Ibsengatan där hade jag (och Marianne) första jobbet, under ett jullov. Hyggligare arbetsgivare kan jag inte tänka mej, än de båda. Första lönen var 70 kronor. För den köpte jag en ryggsäck med mes, 35:- på John Walls, Drottninggatan och ett par skor med taxklack 35:- på Kembels (?) hörnet Drottninggatan/Kungsgatan. Jo, det är mycket som poppar upp. Och inte ett dugg hade det att göra med Tunnelbanan.