Foto: Tomas Westberg
Den finlandssvenska sköterskan som basar över receptionen granskar mig misstänksamt.
– En bok? Ska ni skriva en bok om äldreboendet? Det förstår du väl själv att vi inte har någon som bott här sedan 50-talet?
– Ja, nej vi jobbar med en blogg om Blackeberg och vi hoppades på att någon som bor här på äldreboendet skulle kunna berätta om hur det var i Blackeberg på 50-talet.
– Men lilla vän, nog förstår du väl att våra patienter är senildementa. Hälften av de boende här i huset har inga minnen.
– Någon måste väl komma ihåg något eller kanske ha ett fotoalbum? Kan jag sätta upp en lapp här på anslagstavlan så de som känner för det kan höra av sig?
Sköterskan vänder sig nu mot en mycket gammal dam som närmar sig på sin rollator.
– Elsa, du har ju bott här längst av alla, men inte har du bott här sedan 50-talet?
Damen stirrar ilsket på mig.
– VEM ÄR DEN HÄR MANNEN? VAD VILL HAN HÄR? HAR HAN LEGITIMATION? JAG VILL INTE MEDVERKA TILL NÅGOT OCH JAG TÄNKER INTE SVARA PÅ NÅGRA FRÅGOR.
– Nå, den här killen skriver en bok om det här äldreboendet…
– Alltså, en blogg om Blackeberg.
– …och du har ju bott här så länge…?
Damen, som nu är högröd i ansiktet, kurar ihop sig över rollatorn och tar i från tårna.
– DET KÄNNS INTE TRYGGT MED OKÄNDA MÄNNISKOR SOM RÄNNER RUNT. JAG TÄNKER INTE STÄLLA UPP PÅ NÅGRA FRÅGOR!
– Kanske jag sätter upp lappen så kan de som vill höra av sig?
Sköterskan som redan börjat avlägsna sig svarar överseende över axeln.
– Ja, gör du det. Lycka till.
{ 8 comments… read them below or add one }
Haha, sanslöst.
Det finns säkert flera som bott i Blackan sen 50-talet och ff har både minnet kvar och viljan att berätta. Varför inte sätta upp lappar i trappuppgångar på de lite äldre fastigheterna – eller varför inte på vårdcentralen?
Jodå, vi har redan träffat flera som varit väldigt samarbetsvilliga. Men våra motgångar är minst lika roliga.
Kan tänka mig hur det kan låta när motgångarnas vindar blåser. Men ni gör ett fantastiskt jobb. Jag tipsar alla mina vänner om er sida och jag hoppas de besöker den. Detta är nostalgi när den är som bäst.
Ilskna kärringar av denna typ har självklart sin givna plats i en kulturbygdsom Blackan. Det fanns ju en hel del av den sorten då jag växte upp, om jag inte minns helt fel.
Äntligen lite nostalgi. Jag flyttade till blacken 1953-54. Holbergsgatan 140, har massor med historier om kompisar, blackebergsskolan, tunnelbanan där man hängde, fritidsgården vid tunnelbanan. 1960 flyttade vi till Arvid Mörnes väg 7 och där har jag också massor av minnen ifrån, men det finns ett par på äldreboendet som skulle kunna berätta en hel del om Blacken. Mina bägge föräldrar lever och bor där och dom är inte ilskna. Kontakta gärna mig om ni vill. Hälsningar Bernt-Åke eller botta som en del kallade mig.
Visst finns det massor av människor som bott i Blackeberg sedan 50-talet. En hel del av mina klasskompisars föräldrar ser jag fortfarande på torget. Även en massa av mina gamla grannar bor fortfarande kvar i området . Jättekul. Vad gäller servicehuset finns det nog några där med som inte är “borta” i huvudet, trist med en sådan attityd då dom äldre har jättemycket att berätta bara dom får någon som lyssnar och är intresserad. Håller med Eva, sätt upp lappar, Biblioteket, Apoteket, Husläkarmottagningen, så kommer ni säkert få en hel del nya och roliga kontakter samt berättelser om vårt lilla samhälle.
En annan möjlighet skulle kunna vara att besöka och äta lunch i äldreboendets restaurang som även är till för allmänheten. Där äter många av de boende vilket skulle kunna vara en möjlighet till möten och kanske samtal.