Foto: Tomas Westberg
Monica och Marianne träffades och blev goda vänner 1951 när deras familjer flyttade in på Ibsengatan 62. De var då 13 år gamla. De bodde högst upp i huset, Monicas familj till vänster och Mariannes till höger. I år fyller de 71 år och bor i Enköping respektive Hässelby.
– Tidningarna började redan innan 60-talet skriva om buset i Blackeberg. Av våra kompisar var det åtminstone en tre, fyra stycken som efter folkskolan gick på sjön. Det var många av dem som var våra kompisar hur länge som helst. Men de som drack och inte kom någon vart tog vi avstånd ifrån. Vi ville inte vara sådana men vi släppte dem inte. Vi tog inte avstånd från dem som människor. Vi tog avstånd från deras sätt att leva.
– Sedan var det ju en trygghet att känna de här killarna när det blev lite sunkigt och man kom hem sent. Vi kände ju de där busarna så vi behövde inte vara rädda.
– Det ingår väl i flickors utveckling att man som tonåring var lite småkär i någon av de där halvgangstrarna. Man var ju den enda som kunde frälsa dem från livets elände…
– Mina föräldrar tyckte inte om att man stod här vid räcket, så då fick jag väl hellre nån krona för att gå på Sten Sture.
– Nej, här fick man ju inte stå och hänga om man var en anständig flicka…
– Och så var det ju den här vakten. Alltså, det fanns ju vakter även på den tiden och det var en liten, ilsken gubbe. Han var förfärlig, han kom och körde ut oss. Han var väldigt tråkig den där killen, han trackades rätt mycket. Men det värsta tyckte jag var att han även gick på äldre. Min pappa råkade ut för honom. Han kom hem och var väl inte helt nykter antar jag, och då skulle han inte få vara här inne. Han skulle bara gå igenom och gå hem…
{ 3 comments… read them below or add one }
Oj – det låter stöddigt, när jag läser vad vi, jag sa under “intervjupromenaden” – lösrykt från annat. Jag tror att flera, de flesta som flyttade till Blackeberg var familjer som bott för trångt, fått högre inkomster såg en möjlighet att få det bättre, större, ljusare, bekvämare. Alla kamraterna, på samma gata, i centrum var naturligtvis hyggliga och nyfikna på vuxenlivet. Det vore roligt att veta hur det gick för dem. Flickor som pojkar. Om någon blev alkoholist, hel- eller halvgangster vet jag inget om, jag känner inte igen mig i “Kentas” Blackeberg. Att jag hade föräldrar som satte gränser, gjorde att jag ibland kände mej utanför och avundsjuk på mer “avancerade” kamrater, nu kan jag se, att jag kan ha uppfattats som stöddig, redan då.
Sadana har sma historier och minnen tycker jag ar fantastiskt roligt att lasa.
En underbart fin blogg! Aven om jag sjalv inte har nagon koppling till Blackeberg tycker jag den ar valdigt intressant. Fantastiska foton!
Tack, kul att höra